Stora Björn

Okej, stor succé från min sida. Jag var i skolan idag för första gången på i stort sett tre veckor. Deppsäsongen är inte riktigt över än, men det är på väg mot slutet. Förr eller senare var jag tvungen att inse att jag inte kan köpa böcker för att trösta mig själv i all evighet. Synd att jag inte insåg det tidigare bara. .. på dessa tre veckor har jag impulshandlat ett dussin vackra böcker, allt från inlärningsmaterial till manga till litterära verk inom fantasy och - av någon förunderlig anledning - trädgårdsböcker och någon bok på rea som hette "sminkbibeln". Visserligen vill jag gärna inbilla mig att jag någon dag i sommar får för mig att leka trädgårdsmästare men sanningen är att växter skyr mig, de dör bara jag är i närheten av dom och sminkböcker orkar jag aldrig läsa igenom. Därför var det kanske inte det mest nödvändiga jag kunde ha köpt. Men det bekymrar mig faktiskt inte ens hälften så mycket som skolan gör. 
Ack, skolan ... detta mitt eviga orosmoln!
Men som sagt börjar deppsäsongen nå sitt slut och det som verkligen hjälpte var att träffa de andra i just skolan idag, därför kan jag inte helt och hållet avsky denna plats som tvingar till studier. Bella, Johan, Frida, Jila och Michelle var några som jag pratade länge, länge med. Framförallt med Frida, efter att vi blivit ensamma kvar vid bänken ovanför ljusgården. Hon lät mig prata av mig rejält. Från allmänt pojkvänsnack till mina hemmaproblem - vet inte hur det hände men jag är tacksam över att hon orkade lyssna. Tacksam överhuvudtaget. För första gången på jag vet inte hur länge så kände jag mig inte som den alternativa lösningen eller som det näst bästa. Jag kände mig inte ensam.
Så Frida, tack för att jag fick luta mig mot dig!

Och som en sidnotis, och för att jag är lite generad, så tänker jag avsluta med att berätta att jag har varit rökfri utan några återfall i över hundra dagar nu. (Ja, jag är stolt!)

"I want to break loose, and find the light"

Det känns inte som att jag skrivit på ett tag, inte på riktigt. De senaste inläggen har varit ... små. Ihåliga. Har liksom inte orkat vara engagerad i något så korkat som min "dagbok" - eller borde jag kanske kalla det för en klagojournal trots allt?
Om ni gissade att jag skulle gnälla ännu mer nu så gissade ni rätt. Det finns som vanligt nästan ingenting som gör mig nöjd. Hade besök av pappa och sedan även mormor och morfar, men även om det var trevligt så ändrade det inte på min dryga personlighet. Känner mig överflödig. På alla möjliga vis. En hel helg har gått och inte en enda har hört av sig och då blir jag ledsen. Korkat, för jag hör inte av mig till någon jag heller. Försöker ibland men så undrar jag vem jag borde kontakta, vad jag bör säga. Jag vill inte dricka och det är ju inte så konstigt att de andra vill festa på helgerna. Det bildar en onödig mur mellan mig och mina vänner. Jag framstår som en korkad och arrogant apa i deras ögon.
De har förmodligen rätt.

Tuss var hos en kompis idag och det verkar som om hon ska sova borta. Jag förstår henne. Pappa tog upp det vid middagen, att han inte riktigt förstod varför hon hellre var med kompisar än med familjen. Så dumt av honom, för jag fattar precis. Jag skulle också fly om jag kunde. Inte från just familjen, men från mitt liv. Tuss har börjat bli som jag på det viset att hon upplever samma stress och obehag bland djuren som jag gör. Det sårar mamma, men hon och pappa tar ju allt så jäkla personligt. De måste inse att Tussans känslor existerar oberoende på dom, att om de vill att hon ska vilja umgås här hemma med oss så får de anpassa sig de med. Hon är inte stressad för att såra dom. Hon är stressad för att hon är en egen person. Och det är inte alltid så lätt för föräldrar att komma ihåg.
Nu på kvällen ringde hon upp och jag tror hon undrade om hon måste komma hem. Mamma snäste något om att "det var väl kul att vi hann umgås på lördagen" och att det spelar väl ingen roll om hon kommer hem nu eftersom de inte hinner träffas ändå. Det var midnatt och mamma skulle ju sova.
Hela dagen har hon väntat på Tuss och jag känner mig ännu mer överflödig. Vad fan är poängen med att jag sitter här då, varför oroar jag mig över mammas känslor och försöker hålla henne sysselsatt? Hon snäser åt mig var och varannan sekund och jag snäser tillbaka. Sen är vi lugna igen och på bra humör. Ett tag. Sen minns hon att jag inte är Tuss och den vetskapen förargar henne.
Sjukt jobbigt att jämföras med min lillasyster. Nästan lika jobbigt som att jämförelsen alltid gör mig till ett oduglig substitut ...
När hon lagt på så tog hon ut hundarna, släckte ner och sa god natt. Jag satt kvar i soffan och kollade på tv. Tio minuter tidigare kollade vi tillsammans, sedan mindes hon att jag bara var Tone antar jag.

Behöver jag ens nämna att jag var på giftigt humör idag, som vanligt? Skulle gärna vilja skylla på något eller någon men det finns egenligen ingen specifik orsak till att jag uppför mig illa. Uppdämd ilska som sipprar fram. Det går nästan aldrig att hejda längre. Med tanke på hur högljudd jag är är det rätt märkligt att jag faktiskt stänger in så många tankar som jag gör och så många, mörka känslor. Men egoisten i mig sörjer för att resan till Japan gått om intet. Det var mer än en resa för mig, även om ingen tycks förstå. Varje gång någon säger att jag kan spara till en ny biljett eller resa någon annanstans så blir jag ledsen. Det är som att hunden dör och någon föreslår att allt man behöver göra är att köpa en ny valp. Det svider. Men misstänker att även det är oresonligt i de flestas öron. Jag vet inte varför, men hittills är det bara min mamma som verkar förstå att min kärlek till den japanska kulturen och den förväntan jag känt inför resan är minst lika stark och lika verklig som den de flesta jämnåriga tjejer upplever för sin pojkvän eller sin bästa vän. Hittills har nästan ingen kunnat greppa det. Och även det sårar. För min kärlek till den kulturen borde inte avfärdas bara för att andra inte riktigt kan relatera. Jag har själv aldrig gjort en kille till centrumet i mitt liv men det innebär inte att jag avfärdar de tjejer som gör så. Så ja ... jag är bara allmänt ledsen just nu. För mig själv och för hela Japan faktiskt. Trots att jag är Sveriges största egoist så har jag nämligen tillräckligt med hjärta för att verkligen lida med dom.

Men jag önskar fortfarande att det fanns ett sätt för mig att åka dit.

Du är inte människan som är försiktig och som reflekterar väldigt mycket. Händelserna som äger rum ger dig däremot en möjlighet att tänka och fundera. Informationen som kommer fram senare i veckan kunde bekräfta dina misstankar och du kan vara redo för att fatta ett slutgiltigt beslut. Det är bra om du kan vänta med att handla tills söndag, då solen går in i ditt tecken. På lördagen avslutas en fas av tvekan och osäkerhet; du har startat om och din fysiska energi och känslomässiga batterier är redo för att möta dina utmaningar och dina möjligheter med förnyad entusiasm."

Jag älskar horoskop, särskilt när dom stämmer. Hoppas att denna gör det. Skulle vara mysigt med lite ork, särskilt om det jagar bort huvudvärken. Jag har för många tankar på en och samma gång, vet inte riktigt vilket jag borde prioritera och det känns som att huvudet är på väg att säga "POFF!" av oro. Bekymmer, bekymmer. Förstår inte var dom alla kommer ifrån, i synnerhet inte då min hjärna med jämna mellanrum tar självvalda pauser. Typiskt mig, till och med hjärnan skolkar. Men egentligen är också min tvivelaktiga hjärnfunktion något som bekymrar mig. Till råga på allt fick jag idag veta att jag måste börja få mina recept utskrivna av läkaren i Väsby igen. 400 kr för bokad tid och att hon skriver ut medicinen åt mig. Ytterligare 500 kr för medicinen. Det blir 900 kr av de 1050 som jag får varje månad.
Finns inte ens något att säga om den saken ... tror jag sätter mig i ett hörn och gråter iställer ...

När jag vaknade idag var det med minnet av våldsamma drömmar. Ja, våldsamma drömmar och då menar jag att hela natten har jag i stort sett drömt att jag får stryk eller ger någon stryk, fråga mig inte vem eller varför för det vet jag inte. Det enda jag vet är att om och om igen, i olika situationer och på olika platser, så slog någon mig i huvudet (varpå jag fick ryck i drömmen och slog tillbaka) och när jag vaknade så hade jag världens huvudvärk. Migrän, kära vänner, det kallas för migrän. Kräktes på morgonen och tog ipren x3 innan jag lade mig ner igen. Jag halvt om halvt somnade om och när jag vaknade igen kändes det mycket bättre, även om huvudvärken fortfarande är kvar. Kan ännu inte riktigt se ut genom fönstret eftersom solljuset brinner i ögonen. Att vrida på huvudet för snabbt gör också ont, likaså när jag reser mig eller sätter mig ner för hastigt. Det suger. För jag är tillräckligt klar i huvudet för att ha gjort mig i ordning, men det gör så ont att varje gång jag öppnar dörren står jag inte ut med ljuset. Det är det egentligen som utgör ett problem just nu. Tack och lov är jag inte lika ljudkänslig som förr, men ljus i ögonen kan kännas som en slägga mot skallen när huvudvärken väl satt igång. Och jag är feg gentemot smärta så jag försöker bara vänta ut det, än så länge utan framgång.

Egentligen borde jag skriva om Japan. Det som pågår där och - själviskt nog - hur det påverkar min egen resa dit. Anledningen till att jag borde skriva är för att det är vad som tagit över mina tankar sedan nyheten först nådde mig, har inte riktigt lyckats tänka på annat. Men jag tycker alldeles för synd om alla de som drabbats för att vilja diskutera det när jag själv också tänker på hur det blir ett problem för mig. Tro mig när jag säger att jag skäms, för det gör jag. Jag borde inte bry mig om vad som händer med min resa dit när så många människor genomlider alla helvetes kval. Men jag kan inte låta bli och därför tänker jag inte skriva om saken.
Jag hoppas bara att det löser sig där borta, inte för min del utan för alla som förlorat sina nära och kära, sina hem och ägodelar. Det som har hänt är verkligen förkrossande, som alltid när så många människor drabbas av katastrofer som denna. Hoppas att allt löser sig snart och att så många som möjligt klarar sig oskadda.

Hemma från skolan. Muffinsen sålde vi ut, så det gick asbra, och jag kom faktiskt (nästan) i tid till alla lektioner idag.
Awesome. Nu måste jag lära mig drinken till bartekniken imorgon. Golden Cadillac tror jag det var, men det är illa att jag inte ens minns namnet ordentligt. 
Ehehehe ... orkar inte ...

Johanna är söööt och vi har lunch efter marknadsföringen.
Jaaaay! :D

Borde gå och lägga mig, men kan inte slita mig bort från tv:n ikväll. Kollar på tv4 Fakta, det går en dokumentär om amishfolket och deras religion fascinerar mig. Deras livsstil är verkligen unik och utan tvekan uråldrig. Men ja, som sagt. De fascinerar mig så ska se klart på det bara innan jag går och lägger mig. De mest intressanta intervjuerna görs av de med riktigt starka, nästan fanatiska åsikter och de som tror tvärtom, de som är amish och troende men som i hemlighet har en mycket större tolerans mot världens utveckling.

Men ojojoj ... de anser att tv är en synd ... vad säger man om det? :O